Om sängvepor och lövruskor på Gräsö

Om sängvepor och lövruskor på Gräsö

Visste ni att Jannes farfar Sune Törnqvist var både läkare, konstnär och också en god skribent? Den här brevväxlingen har Gräsö hembygdsförening publicerat i sin julbullentin 2008 och tänka sig den handlade om ett av Martinas favoritämnen; bäddtextilier förr! Dessutom har det sista brevet en lite oväntad, rolig tvist!

 

Åbo den 26 september 1973
Undertecknad är för en undersökning av bondens bädd inom Finlands västra kustområden i behov av några upplysningar rörande bädden i det östra Sveriges kusttrakter. Det gäller främst bruket av ylle- eller halvyllelakan, s.k. vepor, som i äldre tid inom vissa områden i Norden breddes över sänghalmen eller bolstret. Trots påtaglig vilja att hjälpa mig har jag från Nordiska museet och från Riksantikvarieämbetet fått den upplysningen, att man där ej kan lämna några som helst besked om vepans uppträdande i Sverige. Endast via några sporadiska uppgifter i dialektordböcker kan man få en uppfattning om att vepan förekommit i östra Sverige ända upp i Västerbotten och Norrbotten. Det är allt. Jag vågar under dessa omständigheter vända mig till er med en vördsam förfrågan huruvida Ni kan ge mig någon uppgift om bruket av denna textil i bädden inom Ert verksamhetsområde. Har man nyttjat yllelakan i bädden? Bredde man vepan direkt på sänghalmen eller över ett bolster? När upphörde man att bruka vepor? Är vepornas vanligaste mönster kända? Ungefär vilka mått hade vepan? Ytterligare vågar jag komma med en fråga som gäller enkla segelanordningar. Minns man ännu i Er trakt bruket att vid lämplig vind segla med tillhjälp av en lövruska, ett s.k. ”rissegel” i båtens för? Bruket gäller naturligtvis endast små båtar, men var i äldre tid inom lämpliga skärgårdar vanligt.
Med vänliga hälsningar
Helmer Tegengren Professor


Till Professor Tegengren Gräsö, Öregrund den 29.10 1973 Åbo akademi, Åbo
Er förfrågan angående vepor har via en bonde kommit i mina händer. Eftersom undertecknad är född och uppvuxen på Gräsö och har någon kännedom om vepan hoppas jag kunna vara till någon hjälp. Befolkningen på Gräsön har av ålder varit bönder huvudsakligen och haft fiske som binäring. Kvinnorna ha tidigare tämligen allmänt sysslat med spånad, vävning och sömnad till husbehov. Fram till 1940-talet vävde man tämligen allmänt sina lakan, handdukar, servetter, mattor etc. I flera gårdar förekom s.k. konstvävnad med olika geometriska mönster i väven. Efter nämnda tid har dessa sysslor gått tillbaka och utövas nu mera sporadiskt, men det finns fortfarande några i varje by som åtminstone väva s.k. trasmattor. Jag talar här om de båda nordligaste byarna på Gräsö, Norrboda och Söderboda, där jag känner varje gård. I åtminstone en bondgård i Söderboda vävde man vepor fram till 1940-talet. (Jag vet det säkert därför att en moster till mig var husmor på gården.) Man vävde där enfärgade vepor med ljusgrå färgton, man hade varp av bomull och inslag av ylle. Jag har intervjuat svärdottern i huset som uppger att även hon både vävt och brukat vepan i sängen, men att man slutat med det på senare år enär man tyckte att vepan var ”hård att ligga på” jämfört med nutida lakan. Det var också besvärligare att tvätta yllelakan än dylika av bomull eller linne. Min egen farmor, som bodde i Söderboda, vävde också vepor. Jag har hört mig för hos en syster till mig som kommer väl ihåg tekniken. Det var också fråga om ylleinslag, men dessutom kunde garn av annat slag blandas in, och min farmor vävde sina vepor i randiga mönster, alltså tvärrandiga. – En annan dam på omkring 80 år som jag frågat uppger att hon en gång sett enfärgade blåa vepor, själv hade hon ej tillverkat vepor och var ej säker då det gällde garnet, men trodde att det var fråga om bomullstyg, fast det gick under namnet vepa. Hon ansåg att vepor var mera allmänna före hennes tid. Åtminstone efter sekelskiftet tycks det endast varit vissa gårdar här i trakten som brukat vepan. Samma tyg som i vepan brukades också i underskjortor och kalsonger till männen. (Kvinnorna använde lärft.) Och bruket av halvylleunderkläder var mera allmänt än vepan själv. Själv minns jag att dessa persedlar förekom fram till omkring 1915-20. Vepan var något kortare än ett nutida lakan av gängse typ. En dam uppger att den ej räckte till fotändan av sängen, en annan dam uppger att man ej lade den över kudden som ett lakan och därför räckte den till fotändan trots att den var kortare än ett lakan, Man bäddade tydligen olika. Man lade vepan direkt på bolstret. – Bruket av sänghalm ligger långt tillbaka i tiden i bygden, och jag känner inte till mycket om detta. En 70-årig dam uppger att i hennes barndom hade man i sängen ett underbolster fyllt med halm och ovanpå detta ett bolster fyllt med vippor av bladvass. Åtminstone på norra Gräsö var vippor av bladvass praktiskt taget den enda bolsterfyllning som förekom ända fram till 1930 och troligen enda fram till 1940-talet i stor utsträckning. Någon gång förekom dun, mest i kuddar. – Ovanpå vepan lades vid huvudändan en långkudde tvärs över sängen – det var ju i regel fråga om dubbelsängar – och ovanpå långkudden två smärre kuddar med örngott. Över sig hade man ett täcke eller vintertid eventuellt en fårskinnsfäll.
Segling med lövruskor var mycket vanligt i min barndom – jag är född 1908 – mest var det barn och ungdom som använde sig av denna form av segling. Ekorna i trakten var rundbottnade och med lövruskor kunde man endast segla då vinden var i det närmaste rakt akterlig. Det förekom dock, t.ex. vid sjöutflykt med skolklasser, att större båtar med köl s.k. notbåtar riggades med lövruskor och även om farten inte blev så hög, fick roddarna en avsevärd hjälp. Vi seglade som pojkar mycket med lövruskor, dessa kilades fast mellan bordläggningen och de ribbor som båtens tofter vilade på, alltså två ruskor vid förtoft och två vid aktertoft, ibland också en i fören, och det blev ett rätt bra vindfång med den riggen. Det var i regel strandens alar som fick tjäna som segel. På senare tid när seden med aktersnurrorna kom i bruk, har även dessa segelfartyg försvunnit från Gräsöns horisont.
Med vänliga hälsningar
Sune Törnqvist

 
Åbo den 1 november 1973
Herr Doktor Sune E Törnqvist Tack för ett för mina forskningar utomordentligt värdefullt brev. Det intresse Doktorn visat för mina frågor motiverar kanske en längre tackskrivelse. Av den framgår också att mitt tack inte är av formell natur. Att jag besvärar olika personer och institutioner med frågor om vepor beror på att jag konstaterat att fiskare och fiskarbönder på den här sidan havet sommartid tog sina lakan ur bädden och seglade med dem under fiskesäsongen. Yllelakanen var för varma i bädden sommartid, varför man fäste dem vid rån (då man ännu seglade med råsegel) och ”vädrade” dem i samband med strömmingsfisket tills fisket om hösten upphörde. Då var det också tid att placera yllelakanen tillbaka i bädden. I södra Österbotten, där jag är född, seglade man ännu vid senaste sekelskiftet med ”veip-segel”. I Åbolands och Ålands skärgårdar upphörde man nog betydligt tidigare att använda yllelakanen som segel. Men de har använts ända fram till vår tid, och används väl kanske ännu här och där i bädden. Jag har emellertid på ett träsnitt från 1616 kunnat konstatera, att man på fjärdarna utanför Åbo seglade med tvärrandiga segel, d.v.s. med yllelakan i ullens vita färg mönstrade med tvärränder i svart ull. Från samma tid och av samma konstnär finns också en bild av faret invid Vaxholms fästning. Där ser man likaså en liten skärgårdsbåt med tvärrandiga segel. Och därvid är vi framme vid orsaken till att jag vågat besvära med mina frågor: Är denna båt utanför Vaxholm en fiskarbåt från den finländska sidan på väg hem från Stockholm, eller är det en roslagsfiskare som nyttjar sin vepa på samma sätt som fiskarna på vår sida? Det senare förefaller att vara det troligaste. Jag har därför jagat uppgifter om vepor i de svenska museerna, men hittills fått negativa besked från hela den långa raden museer mellan Stockholm och Luleå. Detta kan dock inte vara riktigt. Roslagen var i detta sammanhang det viktigaste området, varför jag sökt mig till källan – till representanter för bygden. Och det har gått som jag anade. Hela Roslagen har varit och är ännu fullt med vepor. Nu förstår Doktorn min uppriktiga glädje över Ert svar. För att man ej intresserat sig för denna textil existerar den helt enkelt inte officiellt på den svenska sidan. Genom det rikhaltiga material jag, tack vare enskilda personers välvilja och hjälpsamhet, nu lyckats samla inom kustområdet mellan Öregrund och Stockholm, vet jag att vepor funnits och då kan man ju eventuellt också ha seglat med dem. Jag är även mycket tacksam för uppgiften om segling med lövruskor. Det var så vanligt under mina pojkår, att jag har förutsatt att man prövat metoden inom alla skärgårdar där möjlighet härför funnits. Bruket var på sin tid så allmänt känt att en kungl. förordning från senare hälften av 1700-talet måste förbjuda oskicket att slänga ”risseglen” i sjön efter det man brukat dem. De trasslade in sig i fiskeredskapen. Med samma post som jag fick Doktorns brev fick jag också ett ”officiellt” meddelande från svenska sidan byggt på uppgifter av ”sakkunniga”, ”att något rissegel icke har förekommit i historisk tid”: Hela detta långa brev må tjäna som en förklaring varför en forskare i de flesta fall måste gå till källan och besvära enskilda, privata personer, som känner förhållandena i de trakter där de vuxit upp. Än en gång ett hjärtligt tack: 
Med vänliga hälsningar
Helmer Tegengren Professor

 

Del av kopparstick från 1647 Joan Bleau

 

Så här säger Wikipedia om vepor:

"Vepa är en tunn yllevävnad som man från medeltiden på många håll in på 1900-talet hade som underlakan eller täcke i sängen. Under 1900-talet blev vepan en ren prydnadsväv att hänga på väggen. Enligt uppgift var den ofta randig och vävd i fyrskaftad kypert" 

 

Vill man läsa mer om skärgårdstextilier är det här en trevlig uppsats:

Textilier och textilarbete i storstugan i den åländska och väståboländska skärgården ca 1880-1920.

Bilden på vepan överst i bild är lånad från Upplandsmuseet och här kan man läsa mer om vepan: https://digitaltmuseum.se/011023862386/vepa